Hästmänniska eller människohäst?
Man blir inte specialist på hästar bara för att man hållit på med dem i hela sitt liv. Man blir heller inte bättre hästmänniska för att man rider för tävlingsinstruktör eller annan tränare om man inte hittar den inre hästkänslan. Man behöver inte heller vara en dålig hästmänniska bara för att man inte tävlar. Känslan för hästar växer inifrån och ut och en intensiv häst kontakt/ hantering med en stor vilja att lära sig kan ge snabb kunskap.
Det finns många bra hästmänniskor men inga människohästar. Där kommer ofta problemet in. Människan kan anpassa sig mycket efter sitt intresse, hästen är som han är, eller borde få vara.
Efter att drivit vår western-ridskoleverksamhet i 14 har jag hunnit fördjupa mina kunskaper och erfarenheter om både hästar och ryttare. Vi har haft gäster från alla kategorier, både från svår dressyr, fälttävlan, trav, till vanliga skogsmullar. Nästan alla har kommit hit därför att de letat efter en djupare kunskap i kontakten med hästen.
När vi startade verksamheten var tanken uteslutande långritter på westernhästar. Hästarna skulle vara välutbildade, pålitliga och så säkra som möjligt.
Men det tog inte lång stund förrän gästerna ville veta hur vi tränade våra hästar till att bli så lättridna och lugna. Därmed gick verksamheten över till intensivkurser i hantering och westernridning. Eftersom min erfarenhet från traditionell ridskola inte var någon höjdare så lade vi upp kurserna på ett helt annorlunda sätt.
Vi fördjupade oss mer i hästen som individ för att mer förstå varför det blir så och så, och varför det inte alltid fungerar som man tänkt sig. Resultaten blev en succé.
De flesta som går våra kurser har ingen ambition att bli westernryttare, utan de vill fördjupa sig och få mer kunskap om hur man samarbetar med hästen för att få den mer motiverad.
Vi rider våra hästar nästan alltid på stångbett. Åsikterna är olika, men jag anser att ett stångbett med medium port är ett av det mildaste och behagligaste bettet hästen kan ha i sin mun. Det nyper inte, klämmer inte, går inte upp i gommen och orsakar inga tandskador. Men det kräver naturligtvis kunskap om hur det fungerar. Stångbettet rids med långa tyglar och det är tygelns egen tyngd som balanserar bettet. När ryttaren lyfter handen 10-30cms träcks tygeln och skänklarna i bettet flyttas 4-5 cm bakåt, men bettet vrider sig bara några millimeter i munnen på hästen. En häst som är van vid detta vet givetvis att det betyder sakta av eller stanna., detta i kombination med ändrad sits. Vi använder heller inga nosgrimmor eller andra remmar som omotiverat låser hästens mun.
Våra hästar går tillsammans i en stor flock på 20-25 hästar. Sedan år tillbaka går de ute dygnet runt, även när det är 20 grader kallt eller snöstorm. De har en ligghall som är på nästan 500m2. Alla är vallacker.
Vi rider bara i westernsadlar för att de fördelar tyngden på större ryggyta. Dessutom sitter ryttaren ofta säkrare och kan ta stöd genom att holla sig i hornet.
Hästfocus
/ Lollo Nilsson