På andra sidan Atlanten:

Westernryttare på riktigt

Det hela började för några år sedan, när jag läste i Western Horseman att man kunde vara med och driva boskap i USA. Så börjar Lollo Nilsson sin berättelse om hur han åkte över till USA och förverkligade en av sina drömmar: Att för några veckor vara cowboy på riktigt. Men det fria livet med krav på fulländat samarbete mellan häst och ryttare, med närhet till naturen och umgänge med likasinnade satte outplånliga spår. Väl hemma bestämde sig Lollo för att förverkliga nästa dröm. Han ville komma så nära livet i USA som möjligt. Därför satsar Lollo och hans fru Eva idag all sin energi på Jultorp Ranch, ett stycke western i Sverige.

Det hela började för några år sedan, när jag läste i Western Horseman att man kunde vara med och driva boskap i USA. Jag skrev till, ja, jag tror det var 37 olika ställen från södra USA till mellersta Canada, och hör och häpna, jag fick svar ifrån alla. Det var både broschyrer och handskrivna brev med kort på familjer osv.

Jag ville komma till en verklig boskapsranch och inte till något motorhotell där man bytte kläder mellan måltiderna och däremellan drev kor på gräsmattan medan resten av gästerna tittade på.

Efter att ha studerat de olika breven valde jag ut en ranch som låg i norra Wyoming och hette Shively. Man hade en besättning på 2500 till 3000 djur plus kalvar, samt ett 90 tal hästar.

Jag ringde till dem och fick veta att de tog emot fem till nio gäster och att de verkligen drev boskap, sov utomhus och så vidare. Dessutom fick jag veta att de skulle driva en större hjord med start den 26 april, från Wyoming till bergen i Montana. Ingen tvekan, jag bokade in mig direkt.

Första mötet

Lördagen den 24 april 1992 lyfte jag från Landvetter. Första mellanlandningen var Shipol i Amsterdam. Sedan var det New York, Salt Lake City och 28 timmar senare klockan 12 på natten var jag framme i Billings, en liten boskapsstad i Montana. 16 timmar i luften. 60 % av alla bilar var pickups och nästan alla människor hade westernhatt och boots med skit under sulan så jag förstod att än så länge hade jag kommit rätt.

Klockan 16 skulle jag bli upphämtad för vidare transport till ranchen i Wyoming. Jag väntade med stor spänning i hotellfoajen och 16:30 dök det upp en liten man i 60-års åldern. Boots, stor vit hatt, ca 20 cm för långa jeans, täckjacka och inte längre än 1.60 m.

-         Mr Nilsson? Frågade han.

-         Yes, Sir! Svarade jag med mungiporna uppe vid öronen.

-         I’m Joe Basset. Welcome to Montana.

Vi lämnade Billings och for nästan spikrakt söderut. Efter ca 3 timmar svängde vi in på Shively Ranch. Jag var framme! Här luktade der både häst och koskit.

Ett helt gäng

Landskapet var platt och brunbränt, och det fanns inte ett grönt grässtrå att se. Man kunde skönja bergen långt borta vid horisonten, men snö på topparna. Inne i huset väntade ett helt gäng med andra gäster.

– Vad f-n nu? tänkte jag. Vi skulle ju bara vara max 6-8 stycken, men det var ju inget att göra något åt nu.

Vi presenterade oss för varandra. Det var bara jag som kom från Europa. Det blev många frågor om vårat klimat, den svenska konjunkturen och så vidare. Jag blev förvånad över att alla visste var lilla Sverige låg. Efter en fantastiskt god kvällsmat, blev vi inkvarterade i husets alla vrår.

Väckningen var kl 07 men jag var givetvis uppe redan före 06. Jag var runt och kollade lite före en härlig frukost, därefter började hästutdelning! Den gick till så att ett antal hästar, denna gång 35 stycken drevs in i en rund-corall, sedan gick 2-3 cowboys in och plockade ut lämpliga hästar med hjälp av lasson. Sadlar och huvudlag delades ut och så kom uppsittningen. Det syntes tydligt att de flesta bara ridit engelsk eller europeisk ridning (fast alla var amerikaner), som amerikanarna kallar det. De samlade in tygeln som vanligt, vilket innebar att hästen rusade baklänges.

–Drop your reins! (Släpp tyglarna), skrek man, men det var inte många som fattade.

Dessutom fick de lära sig att inte använda skänkeln på europeiskt vis, för då rusade hästen framåt. Det var lite cirkus i början, men det lugnade snart ner sig.

Detta var på söndagen och boskapsdrivningen skulle inte börja förrän nästa dag.

Förberedelserna fortsätter

Efter hästutdelningen red vi ca 2.5 timmar till det ställe där korna vistades. Detta var en s.k. testridning förstod jag senare. Efter ytterliggare någon timme red vi till en annan gård som också tillhörde ranchen. Där släptes hästarna på bete och vi blev själva transporterade tillbaka till huvudranchen. Tidig måndag morgon klockan 6 åt vi frukost och packade det vi skulle ha med oss den närmaste veckan i en av pickuperna. Sedan åkte vi till det ställe där vi lämnat hästarna dagen innan.

Hästarna ropades in, (fångades med lasso) vi sadlade, satt upp och inom en halvtimme var alla klara och vi red ut till fältet där korna gick.

Vår uppgift var att driva ca 600 kor med kalv, totalt ca 1200 djur ca 90 kilometer (fågelvägen). De skulle till betesfälten i bergen uppe i Montana. Vi skulle driva dem mellan Pryor Mountain och Big Horn Mountain. Vi beräknades vara framme efter ca tre dagar om allt gick bra.

Denna väg användes vid bestämda tider av flera olika rancher. Totalt drevs det mer än 25 000 djur varje vår och höst.

Att hoppa med westernsadel

Innan vi kom fram till korna den här morgonen inträffade det första intermezzot.

Vi skulle rida nedför en brant slänt och över en bäck. Bäcken var någon meter bred plus knädjup gyttja på båda sidor. Direkt efter bäcken gick det brant uppåt igen. Därför fick man hoppa och dra järnet uppför. Här fick man inte vara rädd utan satsa friskt.

En kille kom i otakt med sin häst. Då hästen landade på andra sidan bäcken, var ryttaren ut balans och drog i tyglarna, vilket naturligtvis innebar at hästen också kom ur balans mitt i backen. Hela ekipaget gick omkull i gyttjan. Ryttaren fick ena benet under hästen som låg med benen upp mot backen, vilket gjorde att den inte kunde komma upp av sig själv. En av cowboyerna reagerade snabbt, kastade lassot över ryttaren och drog fram honom så han kom upp på fast mark.

Men hästen var kvar i gyttjan och kämpade så mycket att krafterna började ta slut. Men med två lassokast, ett runt hästens hals och ett annat runt sadelhornet, kunde hästen vändas så han fick sina ben under sig och själv kunde komma upp. Både häst och ryttare var helt inbäddade i gyttja. Hatten såg ut som om han hade försökt gräva guld med den. Det fanns inte heller tillgång till vatten att tvätta sig med, då hade han fått bege sig ut genom gyttjan igen och det ville han inte.

Han fick rida med den koskitblandade gyttjan på sig ända tills vi några timmar senare passerade ett vattenhål. Då passade både häst och ryttare på att lösa upp den stelnade gyttjan.

Nåväl, detta gick trotts allt bra, så när som på att den gyttjebadande ryttaren hade dessvärre också knäckt näsan när han red omkull. Det var många som ville hjälpa honom att trycka tillbaka näsan men han avböjde det hjälpen.

Efter ett tag var vi framme vid hjorden. Det var som i en westernfilm, kor överallt.  Vi var sex grabbar som sida vid sida galopperade fram över slätten och höll varandra i händerna, som ett slags blodsband. Nu skulle vi göra något vi länge hade väntat på att få vara med om. Vi fick order om var vi skulle stå och vänta. Inne i hjorden arbetade yrkes cowboysen med sista sorteringen av de djur som skulle med och de som skulle vara kvar. Det är en mycket tuff trail för de små kalvarna.

Som kom orden

- ­Oooookey mooove them out. När hjorden började röra på sig blev det ett fruktansvärt oljud av alla dessa djur som råmade och råmade. Munnen var som en stenkross och ögonen sved av allt damm som virvlade upp. Tur att man hade en scarf att dra upp över näsa och mun. Korna råmade tillsynes utan anledning, de bara öppnade munnen och muuu, böööööl, och bööl igen och igen. Det var omöjligt att höra ett samtal längre bort än någon meter.

Äntligen cowboy

Det märktes ganska snart hur ridkunskaperna var i gruppen. Att jaga efter en vild ko som i full galopp bryter sig ut flocken och vill vända hem är inte så enkelt. Det måste gå snabbt, annars hinner kon för långt bort och tröttar ut sig. Man måste rida i en båge så att man hamnar framför kon utan och sedan mot hennes vilja försöka driva henne tillbaka till hjorden, utan att stressa henne. Detta fattade inte alla utan red efter kon och på så sätt jagade de bort henne ifrån hjorden. Av rädsla för farten vågade de inte ge hästen fria tyglar, för då gick det för fort. Dessa ryttare kom snart på att det var bättre att rida en bit bakom hjorden och ta en rök och snacka lite. Detta gynnade oss andra ryttare på så sätt att vi mer aktivt fick jobba med drivningen. Och jobba fick vi göra! Tillsammans med de tre anställda, drev vi boskapen upp genom en på sommaren uttorkad flodravin. Vi fortsatte upp genom de vilda och skyddade mustangernas reservat samt genom ett indianreservat. Parallellt med oss följde en gosneck (stor djurtransport bil) som också hade med sig tre reservhästar och som skulle ta upp trötta eller skadade djur.

Snö och +25grader c

Det låg fortfarande snö i bergen, och en natt när jag sträckte ut armen i mörkret kända jag något konstigt. Det kändes som våt bomull. Jag somnade om och upptäckte när det blev ljusare att det var 10cm blötsnö. Som tur var hade jag trätt boots skaften i varandra för att undvika ovälkomna gäster i bootsen, så de var torra. Men sovsäcken var tämligen blöt. Annars var det +25* C mitt på dagen, så vädret var mycket växlande. En gång kom ett enda svart moln farande i full fart, på den annars klarblå himlen. Det drog med sig en virvelvind och en hagelskur. Molnet kom bakifrån, så vi såg inget förrän det var över oss. Med ett dån revs sand och damm upp och piskades in i alla vrår. Vinden tog med sig ett antal hattar och drog vidare. Vi såg virveln som en svart strutformad pelare när den slingrande försvann. Det hela tog bara någon minut, men den hann ändå lämna några hageldrivor.

Björn, varg och puma

Det fanns både björn, varg och puma i bergen. Förmannen berättade att det kunde hända då och då, att någon förvirrad ko blev byte. De flesta nätter hörde vi också coyoter yla inte långt ifrån där vi sov. Boskapshundar morrade så vi förstod att dom var nära.

En del av oss sov under bar himmel, några sov i tipi, ett slags spetsiga ljusgrå antika militär tält. De anställda cowboyerna bäddade snabbt, rullade ut sovsäcken, drog av sig bootsen, hängde hatten över bootsskaften och kröp ner i sovsäcken med jeans, stövelsockor och hela skiten. Hatten togs bara av när det var bordsbön eller till natten.

Hatten

Att hatten var en så förträfflig huvudbonad visste jag inte. Den skuggade för solen, var regnskydd och bra vindskydd. Dessutom värmde den när det var kallt. Det är synd att inte hatten är tradition i Sverige för den är många gånger bättre än en vanlig keps. Men det tog en till två dagar att få hatten att sitta kvar på huvudet när man red fort. Hatten ska köpas lite för liten, sedan pressar man in skallen i den, svettas en dag och så passar den som en handske. Hattremmen har man som en dekoration bakom nacken, men inte förrän man fått hatten att sitta fast. Att ha hattremmen under hakan när det inte stormar anses som mycket töntigt.

Sov hos mig!

En rolig episod var när en av männen, som för det mesta fick rida i slutet av hjorden för han var alltid i vägen, tyckte att han blivit för skitig så nu måste han fräscha upp sig lite och få bort det förbannade dammet. Plötsligt en kväll får vi se honom komma ut ifrån tältet iklädd badrock, nessesär under armen och en handduk elegant över den högra armen, dessutom hade han innetofflor på sig. Vi tyckte att det var ett roligt spex att plötsligt efter två dagars ritt långt ute i ödemarken få se någon i den utstyrseln, så alla skrattade och applåderade. Det var bara det att han inte skojade utan var helt seriös. Kvällstoaletten gjordes under en tun vattenstråle från vattenvagnen och tog mer än 20 minuter. Därefter kammade och rakade han sig med hjälp av en spegelbit. Elegant blev han med rakvatten och deodorant under armarna.

- You smell like a lady, come and sleep with us. We will take care of you tonight, ha ha ha, utbrast någon. (Du doftar som en dam, sov hos oss. Vi ska ta hand om dig.)

Skallerorm

Det var otroligt hett på dagarna, speciellt när vi hade bergen på båda sidorna. Luften stod alldeles stilla. Det var föresten då jag såg min första skallerorm. En av hästarna ryggade till och när ryttaren skulle se vad det var såg han ormen i ett busksnår. Han ropade till mig. Det var svårt att se hur stor ormen var, men skallran både hördes och syntes.

Jag frågade sedan Dale, en av cowboyerna, hur farliga de är egentligen.

- Oh yes, they are very dangerous. You can die if they bite you, so remember we said before, stay on your horse. Don’t get off. (Oh ja, de är mycket farliga. Du kan dö om du blir biten, så kom ihåg vad vi sagt tidigare, stanna kvar på hästen.)

Långt bort såg vi också ibland några av de skygga mustangerna.

Vi såg de vilda bergsfåren, big horn. De har stora runda horn och var verkligen pampiga. Det fanns också gott om hjortspår där vi färdades men vi såg dem aldrig.

Mer episoder

Ja, det hände lite då och då. Som när en av ungtjurarna hade blivit skadad och behövdes kollas. Han fångades in med lasso, men var aningen för stark, så innan han hade fått två lasson om sig, lyckades han sträcka repet bakom min häst som stegrade sig. Jag slängdes mig av i sista ögonblicket. Hästen slog över och kom rakt ner på kalven. Det såg otäckt ut. När hästen rest sig låg kalven kvar helt livlös. Shit… Men den kvicknade till och hjälptes in i följetrailern där den fick vila upp sig. Vid ett annat tillfälle fastnade en kalv i bottenleran på ett vattenhål. Den hade kommit så långt ut att lassot inte nådde ut till honom. En av grabbarna tog sig till hälften simmande ut och fick lassot om halsen på kalven. Därefter drogs de båda likt en racerbåt upp på land.

Håret reste sig

När vi kom upp på de stora grässlätterna var det som att komma till en annan värld. Dessa böljande enormt stora vidder fascinerade mig. Det kändes som om håret reste sig på hela kroppen och man blev en aning våt i ögat. All gammal stress blåste åt helsike. Man blev helt ren inombords. Det går aldrig att beskriva denna känsla. Jag tror det var fem sex mil över grässlätten till horisonten, där bergen med sina snötäckta toppar utgjorde gränsen för vad jag fysiskt kunde se. Det var häftigt.

Vi passerade två små ödegårdar på slätten. Små timrade hus på en eller två rum och kök, men ett av dem var nedbrunnet och bara skorstenen fanns kvar. Man kunde även se resterna av fähus och djurfållorna. Jag kunde inte fatta att man byggde en gård mitt ute i den så kallade prärien och helt utan skydd. Det var ju miltals till skogen och annan bebyggelse.

Som sandkorn på en matta

Vid ett tillfälle red jag upp på en kulle för att beundra utsikten. Där uppifrån syntes hjorden. . Dessa 1200 djur såg ut som om man spillt ut några sandkorn på en stor grön matta. Allt var så otroligt stor och mäktigt. Det var på dessa slätter som de fria indianerna levde och jagade.

 Det kunde vara förrädiskt att rida fort på denna slätt. Rätt som det var kunde det vara en ravin, ca två meter bred och en till tre meter djup. Den syntes inte förrän man var framme vid kanten. Marken var också väldigt porös att regnvattnet skar djupa hål i marken.

Vid Dry Head Ranch

Sent på kvällen den tredje dagen kom vi fram till slutmålet, ranchen i Montana. Den hette Dry Head Ranch och ligger i en liten dalgång med kullar och branta bergssidor runt om som bildar ett bra skydd mot oväder.

Förr i tiden drev indianerna bufflar utför stupen. Det kunde vara buffelhjordar på tusentals djur, som betade på slätterna, och det gick nog åt ett antal djur innan hjorden lyckades vända. Men det var deras sätt att skaffa mat. Människan har för i tiden alltid jagat med liknande metoder. Det var när man började odla marken, som stora mängder buffelben blev synliga. De ligger fortfarande kvar och är nu skyddade som kulturminne.

Det var en härlig känsla att komma fram till målet, speciellt den dagen när man suttit i sadeln från klockan 06:30 till 21:30. Det kändes verkligen att man var trött, snacka om att vara hjulbent.

Efter dessa tre dagar som boskapsdriften pågick, lämnades hästarna att vila en vecka innan de plockades ut igen. Man rider nästan bara på valacker. De har jämnast humör. Stona är avelsdjur och rids sällan. Sträckan vi drev hjorden var ca 90 kilometer fågelvägen, men eftersom man nästan hela tiden rider fram och tillbaka utmed sidorna samt jagande efter kor och kalvar kan man utan tvekan dubbla ridsträckan.

Lös sadelgjord

En annan sak som jag lade märket till och frågade om var, varför cowboyerna inte drog sadelhjorden särskilt hårt. Jag fick svaret:

– Gå själv med hårt åtdraget bälte så får du se hur det känns.

– Men är det inte riskfyllt? frågade jag.

– Om man rider så mycket som vi gjort och gör, så har du hela balansen i kroppen, man håller helt enkelt fast sadeln med vikten, trampar ner i stigbygeln och sitter mitt över hästen.

När de skulle göra något som krävde att sadeln satt fast böjde de sig helt enkelt ned och drog åt den.  Däremot var den bakre hjorden hårdare spänd än vad många svenska westernryttare har och det är både en funktions del samt en säkerhets del. Om hästen sparkade åt en fluga på skapet fick det inte riskerat att hoven kom in under hjorden. Dels så hindrade hjorden att sadeln tippade när det var belastning i lassot.

Kalvbrottning

Första dagen på Dry Head Ranch skulle vi vaccinera kalvar och kor. Korna var enkelt att jobba med, de drevs in i en ”ränna” där allt gick på löpande band, men jobbet med kalvarna var något annat. De skildes ut från korna och drevs in i en rund-corral, därefter red cowboyerna in och kastade lasso runt bakbenen på kalven och drog ut den. Det var sedan vårt jobb att kasta ikull kalven, som vägde mellan 60 och 90 kilo, och vaccinera den. Det var inte lätt i början. Naturligtvis var det ingen som talade om för oss hur man enklast gick tillväga och vi förstod snart att de yrkesvana cowboyerna hade enormt roligt åt våra brottningsmatcher.

Efter någon halvtimma kom bossen ut och gormade åt grabbarna och visade sen oss amatörer hur det skulle gå till. Det fanns flera sätt, ett av dem var att stå på sidan av kalven, böja sig över honom och ta tag i ”sidskinnet” och rycka till uppåt. Kalven föll i backen och blir liggande medan sprutan snabbt sticks in.

Ett annat knep var att när ryttaren släpade ut kalven i bakbenen tog man tag i de båda bakbenen, korsade dem och med ett lätt ryck kom kalven i obalans och föll, sedan var det bara att hålla den kvar. Det kanske låter brutalt. Men när vi hade lärt oss det, tog varje kalv faktiskt bara några sekunder, från det vi tog i honom till det att han var uppe igen och rusade ut till sina kompisar.

Det gick otroligt fort, vi vaccinerade alla 600 kalvar den dagen.

Tjurar på 1200 kg

Ett av de mest spännande uppdragen jag var med om, var att tillsammans med tre cowboys driva hem 37 vuxna avelsdjur. Jag blev som enda icke cowboy uttagen att var med. Det var ärofyllt. Vi skulle driva upp tjurarna från en canyon till ranchen för avel och spermakontroll.

Dessa enorma kolosser där vissa vägde över 1200 kilo hade skaffat sig egna revir som de både skyddade och inte ville lämna.

– Gå aldrig av hästen, tjurarna är mycket farliga och vänd heller aldrig hästens bak mot en tjur. Kom ihåg, att så länge hästens huvud och ögon är riktade mot tjuren har hästen det psykologiska övertaget.

Detta var instruktionerna jag fick. Tjurarna var snabba och rörliga. De är lätt att tro att dessa köttklumpar med sina nästan onaturligt korta taxben inte skulle kunna röra sig speciellt snabbt, men det kan jag försäkra att de kan.

Nere i canyonen, som var cirka 200 meter bred och kanske sex kilometer lång, fanns en liten flod, ca två till fem meter bred som på sina ställen grävt sig djupt ner i marken. Där fanns två mindre bäverdammar och fullt med träd och buskar som tjurarna gömde sig mellan. Blev de trängda, rusade de ut och iväg likt en noshörning och störtade sig ner i vattnet och upp på andra sidan floden och tillbaka till sitt revir. Mötte de en rival, blev det omedelbart en rejäl fight och då varken hörde de eller såg något. Man fick bara vänta tills de gjort upp. Det här går egentligen inte att beskrivas, det måste upplevas.

Det var både spännande och farligt. Efter några timmar hade vi tjurarna på plats, trodde vi, i en järnrörs-inhägnad hage.

Hela tiden var det några som slogs. Och på natten bröt sig ett tiotal ut, de böjde helt enkelt de grova järnrören och rev upp stolparna. Det såg ut som om en traktor hade kört igenom, det var tur att vi låg i blockhuset den natten, och inte på marken, för det var kolmörkt ute. Man såg ingenting, vi bara hörde dem. De gick hela tiden omkring och vrålade ut sin irritation.

Nästa dag fick vi leta rätt på utbrytarna, vilket var lättare, och driva dem tillbaka igen.

När vi skulle lämna Dry Head Ranch för att ta oss tillbaka till civilisationen, red vi i sex timmar, helt utan minsta stopp. Därefter hämtades vi av en horsetrailer och fick åka resten av vägen tillbaka till Wyoming.

Quarterhorses

Dessa ranchhästar är mycket lugna, tåliga och uthålliga. De växer upp i hagar som kanske är 20 kilometer tvärs över. Det betyder att de får röra sig över stora ytor för att finna vatten och bra bete.

När vi drev boskapen, vattnade vi dem morgon och kväll, där emellan fick de helt enkelt inget vatten.

Att Quarterhästen har ett stabilt psyke kan följande intyga: Vid ett tillfälle hade vi ställt 16 hästar vid ett tjugo meter långt och två meter högt flyttbart järnstaket som normalt användes till att dela av provisoriska kohagar med.

Alla hästarna stod med tyglarna lätt lindat två varv runt staketet. De hade stått där i ca tre timmar när det plötsligt hördes ett öronbedövande ljud, hela staketet hade vält. När vi rusade ut för att se vad som hänt stod alla hästarna lugnt kvar, tre var lösa och de andra stod med sänkta huvuden, för tygeln var fortfarande lindad runt det liggande staketet. En av hästarna, som stod längst ut i ledet, stöttade dessutom staketet med sin kropp utan att flytta sig.

De stod ofta bundna hela dagen, ungefär som man kör ut bilen ur garaget för att ha den färdig.

Det fanns 87 hästar på ranchen och alla hade egna namn. Och man visste exakt när och hur mycket de var ridna. Man var mycket rädd om hästarna och sparade alltid på deras krafter. Endast när det verkligen behövdes, fick de ge vad de kunde, och då fanns det resurser.

Hästauktion varje månad

I Billings var det hästauktion sista helgen i varje månad. 1992 kostade en bra häst ca 1000 USD, 1993 var priset uppe i 2000-2500 USD, 1994 stiger priset ytterliggare till 3000-3500 USD. Hur det är idag vet jag inte, men uppfödarna har haft guldtider. Hästar som köps på auktion får du ha på prov i tio dagar.

PS. I dag år 2000. Vet jag att en bra skolad ranch häst kan kosta 15-20.000 dollar.

Fritidryttaren -95

Tidningen Ridsport

/ lollo Nilsson

Snön låg meterdjup

1993 var jag över igen, nu tillsammans med en gammal westernprofil som heter Håkan Ask. Vår första anhalt var att hälsa på hos Dale och Carla på deras Horsecamp. Det var meningen att vi skulle rida upp i bergen ett par dagar men snön låg fortfarande kvar ca en till tre meter djup, så vi fick stanna på deras ranch ett par dagar istället. Dale och Carla har ca 600 Quarterhästar. De föder upp dem och tränar dem för arbete eller tävling innan de säljer dem. Tävlingshästarna blir i första hand så kallade cuttinghästar. Dale frågade hur många hästar han hade. Håkan tänkte efter en stund och sa tre. Jag vet inte varför han sa tre, för han har ju betydligt fler hästar men Håkan som har en humoristisk läggning tyckte nog att i jämförelse med 600 hästar så spelade det ingen roll om han sa 3 eller 10.

Dale träffade jag första gången på Shively Ranch 1992 då han arbetade extra där som förman därför att hästpriserna då var mycket låga. Efter några lärorika dagar på ranchen hyrde vi en bil och körde upp igenom Yellowstone National Park, besökte museer och berömda platser som till exempel Little Big Horn.

Därefter hade vi ytterliggare en veckas boskapsdrivning på Shively Ranch.

Att rida westernridning tillsammans med riktig cowboys är en härlig upplevelse som jag rekommenderar. Det är något alla ryttare borde få vara med om och det är faktiskt fullt möjligt att ordna för de flesta.

Men att åka till USA för att rida western utan erfarenhet, är som att åka till alperna med bara längd åkning som bakgrund. Det tar för lång dyrbar tid att lära sig.

Lär dig först i Sverige, eller varför inte på www.JultorpRanch.se

Hästfynd

/Lollo 1993